OMFG är fucking irriterad. FJORTISAR SOM LEKER ERFARNA BOXARE LÄMNA VÄRLDEN JAG BER ER AV HELA MITT HJÄRTA. Eran klubb är noll, läs: noll. Boxing still runs in my blood och det jag och Sanne visade kommer ingen brud inom er grupp uppnå. Jävla lallare!

I remember that och det får mig att må illa. Glad att den skiten är över ledsen över att nytt börjar. Hur ska man bygga upp sitt liv helt utan någon som helst balans i livet?

USA eller inte. Jag vill men samtidigt vill jag inte. 6 dagar av 10 vill jag lämna orten. Bara slippa allt som finns här. Men de 4 dagarna då jag vill stanna, vill jag stanna här föralltid. Jag har alltid haft beslutsångest, men det här beslutet fuckar bara upp min hjärna. 1 år i ett främmande land, annan familj, andra regler. Nytt folk, nya diskussioner, nya vänner, nytt allting. Vill jag eller vill jag inte? Jag har inte så svårt att anpassa mig efter nya saker men kommer jag klara det här eller VILL jag? Jag är människan som säger "kör bara" men vågar jag lyda min mest användna mening själv? Ähh jag vet ej alltså, det finns mer positiva saker med utbytesåret än negativa.. Vi får se readers, ni följer isåfall med på min resa hoppas jag..



"Tillsist vill jag bara säga att jag älskar USA och är så himla glad att jag kom hit. Alla ni som har chansen eller funderar på att åka hit, ÅK!!! Ni kommer inte ångra er." http://johannians.blogg.se/

Läste precis den där textraden, FUCK beslutsångest x100 haha skjut mig

Aa kan jag väl. Jag har under en väldigt lång tid levt under stress, det är inget ärr från min uppväxt eller så, ingen press hemma utan jag är bara en sån person som måste göra flera saker samtidigt - ja visst, att kunna snacka i telefon, lyssna på musik och laga mat samtidigt är en grymt bra egenskap - om man har den "naturligt". Jag tror för ofta att jag klarar mer än vad jag egentligen kan, ifall ni förstår? Tar bara ett exempel: jag lovar att jag ska handla, träffa upp blabla, lämna tröjan där, åka till pappa, hämta en sak och emellan det ska jag hinna plugga. Där kommer stressen in. Men stressen jag har gnager liksom inombords hela tiden, det finns pauser då jag faktiskt kan känna mig lugn och hinna andas men det är inte ofta alls.

Min stress ledde till magkatarr, extremt många sjukhustimmar och stor smärta. Och tänk er då: jag vet att jag har mycket saker att göra, men istället sitter jag på ett sjukhus i 6 timmar i väntan på min tid, förstår ni då hur stressad jag blev? Jag dog liksom inombords, det blev för mycket och det slutade med att jag nästan gav upp skolan helt och bara satt hemma i lugn och ro, drog och käka pizza, kollade på TV. Men stressen fanns kvar - jag visste innerst inne att jag hade exakt INGENTING att göra, men ändå var jag stressad.

Många av mina vänner skämtar och klagar om att jag stressar så mycket, men det är ingenting jag har valt själv. Jag tror faktiskt de inte vet hur jobbigt det faktiskt är. Jag är också väldigt hype som person, svårt att koncentrera mig ibland. Kan vara för energisk ibland osv. Stressen har dödat mig sakta kan man säga, jag kunde sitta på en lektion och plugga och helt plötsligt må riktigt illa och få ont i magen. Vatten, sömn, tabletter - nästan ingenting hjälpte.

Stress är inget som man bara kan sova bort. Jag lider fortfarande utav stress men har medicin nu. Men jag har stora "efter värkar" efter stressen. Jag har ont i nacken och huvudet med jämna mellanrum, blir lätt stel i kroppen och har ont väldigt ofta. Att må illa är en del utav min vardag så det är inget jag riktigt lägger märke till längre.

När den här stress-känslan kom igång höll jag mig aldrig lugn, de dagar då min medicin var kvarglömd hemma blev jag helt fucked up bara. Som ett ADHD-utbrott blev det ungefär, jag blev sur och fick ryck i kroppen, såna där när man vill slå något ni vet? Och ni som tror att jag skriver ut det här för att få uppmärksamhet: fuck you.

Det här är ingenting jag någonsin varit stolt över, eller glad över att få prata om. Att må illa, vara sur från ingenstans, slåss i onödan och bara fucka mitt liv pga stress är det sista jag velat i hela mitt liv. Det är bättre nu och vet ni varför? Allt tack vare mamma. Hon lät mig vila när jag kom hem från skolan, jag behövde inte hjälpa hemma alls, jag fick vila och sen plugga lite. Varje gång sjukhuset väntade fanns hon vid min sida osv. Pappa också såklart, Anna med för den delen(då det var hon som städade efter mig).

Jag lider inte bara utav stress, det finns mer men det är inget jag varken vill eller tänker skriva öppet om. Om ni känner igen er allmänt i det jag skrivit: sök hjälp. Att falla ner så djupt som jag gjorde dödar en ganska snabbt faktiskt. Jag kan inte säga att jag är "fri från stressen", den är kvar men det har blivit mycket, MYCKET bättre.

Sommar, höst, vinter o vår. Spelar helt ärligt ingen roll för mig, en för lång vinter ogillar jag dock annars så är faktiskt alla årstider bra på sitt sätt :)

helle vad jag saknar hard training. känns som om en del av mitt liv bara packat sina saker och taggat, haha. jag saknar de hårda passen då man nästan mådde illa av att ha tränat så mycket, passen då benen och armarna skakade av ansträning. träningsvärken. allt allt allt. när man gick till Stadium för att kolla på nya träningsskor istället för Ginatricot för att kolla på nya jeans. DET var tider. då orkade man så mkt mer och kände sig fräschare, friskare och framförallt starkare. helle, jag saknar det lite för mycket tror jag. vad ska jag skaffa? gymkort? börja på en till sport? jogga? cykla till skolan? haha vi får se. jag måste få tillbaka känslan av hårda oändliga jobbiga pass.

jag tänkte game over. helle vilket bullshit, leken är inte slut förrän du är död så det är bara att tagga vidare. jag vet att Gud är trött på att älska mig, jag vet att pappa är trött på att peppa, mamma är trött på att hjälpa och syster är trött på att hoppas. men jag börjar fatta erat snack nu, det som jag en gång tyckte var ren bullshit make sense i mina öron nu. och de låter ganska rimligt. begränsa inte mitt liv bara. jag har lätt för att falla tillbaka, det vet ni.

jag vet på ett ungefär vilken linje jag ska välja osv. nu som sagt. känns ganska skönt, gäller bara att få betygen för att klara det. de måste inte vara snabba cash, men det måste definitivt vara stora summor. jag vet att money can't buy success men cash kan hjälpa dig en bra bit påväg mot a successfull life right? JA visst. jag tänkte iallafall gå samsam o sen försöka komma in på juristlinjen o efter de specialisera mig på organiserad brottslighet. kommer vara kämpigt att få upp betygen för att komma in på ett hyfsat gymnasium men vill man så kan man, elr de vad folk brukar säga ialf :)

har tänkt på en sak. vi bryr oss för mycket om vad andra tänker och bryr oss för lite om vad vi själva tycker. det är helt fel. inte rätt nånstans. det är trots allt om dig det handlar om elr hur? så whats the point med att bry sig om vad folket runtomkring tycker o tänker? sår ett frö i din hjärna kompis, sluta bry dig om vad andra tkr för du dör din egna död.