Aa kan jag väl. Jag har under en väldigt lång tid levt under stress, det är inget ärr från min uppväxt eller så, ingen press hemma utan jag är bara en sån person som måste göra flera saker samtidigt - ja visst, att kunna snacka i telefon, lyssna på musik och laga mat samtidigt är en grymt bra egenskap - om man har den "naturligt". Jag tror för ofta att jag klarar mer än vad jag egentligen kan, ifall ni förstår? Tar bara ett exempel: jag lovar att jag ska handla, träffa upp blabla, lämna tröjan där, åka till pappa, hämta en sak och emellan det ska jag hinna plugga. Där kommer stressen in. Men stressen jag har gnager liksom inombords hela tiden, det finns pauser då jag faktiskt kan känna mig lugn och hinna andas men det är inte ofta alls.

Min stress ledde till magkatarr, extremt många sjukhustimmar och stor smärta. Och tänk er då: jag vet att jag har mycket saker att göra, men istället sitter jag på ett sjukhus i 6 timmar i väntan på min tid, förstår ni då hur stressad jag blev? Jag dog liksom inombords, det blev för mycket och det slutade med att jag nästan gav upp skolan helt och bara satt hemma i lugn och ro, drog och käka pizza, kollade på TV. Men stressen fanns kvar - jag visste innerst inne att jag hade exakt INGENTING att göra, men ändå var jag stressad.

Många av mina vänner skämtar och klagar om att jag stressar så mycket, men det är ingenting jag har valt själv. Jag tror faktiskt de inte vet hur jobbigt det faktiskt är. Jag är också väldigt hype som person, svårt att koncentrera mig ibland. Kan vara för energisk ibland osv. Stressen har dödat mig sakta kan man säga, jag kunde sitta på en lektion och plugga och helt plötsligt må riktigt illa och få ont i magen. Vatten, sömn, tabletter - nästan ingenting hjälpte.

Stress är inget som man bara kan sova bort. Jag lider fortfarande utav stress men har medicin nu. Men jag har stora "efter värkar" efter stressen. Jag har ont i nacken och huvudet med jämna mellanrum, blir lätt stel i kroppen och har ont väldigt ofta. Att må illa är en del utav min vardag så det är inget jag riktigt lägger märke till längre.

När den här stress-känslan kom igång höll jag mig aldrig lugn, de dagar då min medicin var kvarglömd hemma blev jag helt fucked up bara. Som ett ADHD-utbrott blev det ungefär, jag blev sur och fick ryck i kroppen, såna där när man vill slå något ni vet? Och ni som tror att jag skriver ut det här för att få uppmärksamhet: fuck you.

Det här är ingenting jag någonsin varit stolt över, eller glad över att få prata om. Att må illa, vara sur från ingenstans, slåss i onödan och bara fucka mitt liv pga stress är det sista jag velat i hela mitt liv. Det är bättre nu och vet ni varför? Allt tack vare mamma. Hon lät mig vila när jag kom hem från skolan, jag behövde inte hjälpa hemma alls, jag fick vila och sen plugga lite. Varje gång sjukhuset väntade fanns hon vid min sida osv. Pappa också såklart, Anna med för den delen(då det var hon som städade efter mig).

Jag lider inte bara utav stress, det finns mer men det är inget jag varken vill eller tänker skriva öppet om. Om ni känner igen er allmänt i det jag skrivit: sök hjälp. Att falla ner så djupt som jag gjorde dödar en ganska snabbt faktiskt. Jag kan inte säga att jag är "fri från stressen", den är kvar men det har blivit mycket, MYCKET bättre.