Började kasta ner massa böcker från bordet i min låda, fast innan tog jag upp allt som låg där, hittade min "skräckis-deckare" som jag gjorde i 8:an fick bara VG/MVG på den dock men den var faktiskt hyfsad bra. Läs den om ni vill, tycker helt ärligt att den är värd att läsa:)

I den stockholmska förorten ligger mörkret becksvart. Men plötsligt bryts mörkret av ev kolsvart Hummer H2. Omkring vägen ser man nästan ingenting. Dimman ligger en liten bit ovanför marken. Regnet piskar på bilens rutor och mörka moln drar sig långsamt över himlen. Bakom ratten sitter Michaela. En 18-årig blond, grönögd och solariebrun tjej. En underbar tjej, som hennes vänner alltid beskriver henne. Hon svänger av höger vid rondellen och fortsätter uppför backen som hon så många gånger åkt nerför och uppför. Minns nästan varenda gång hon lekt på den långa backen, cyklat ner med världens fart med vinden i håret och bara levt sitt liv. Trots att hon bara har en pappa har hon helt klart haft världens mest underbaraste barndom. Mamman lämnade dem när Michaela var 5 år, hon minns knappt sin mamma, och pappa har aldrig riktigt pratat om henne. Det enda hon minns från sin mamma var tystnaden hon lämnade efter sig. Det tunga året då pappan inte öppnade munnen i onödan. Michaela hatar tystnad, det är lite som en fobi för henne. Hon måste höra att det finns folk runtomkring henne och att hon aldrig är ensam. Men idag vill hon känna av tystnaden. Hon kör uppför backen, bara några kilometer kvar tills hon kan se hennes och pappas vita palats, som alla så fint kallar det. Huset är byggt i en modern stil med en stor svart entrédörr och stora fönster. Snart är jag äntligen hemma! Tänker Michaela. Det har varit en lång dag för henne. Vaknade 07.00, åkte till gymnasiet mellan 09.00-17.30 och sedan mot tatueringsstudion där hon skulle fylla i hennes tatuering, där det står hennes fars namn i skrivstil som så fint pryder hennes nacke. Hon är så nöjd för utan hennes pappa är hon faktiskt ingenting. Michalea bara flyger iväg i sina tankar, långt bort. Tvärbroms. Michaela skriker till. Stirrar. Ryser. Rädsla. En rynkig kvinna står och stirrar med långt halvgrått hår, svart kappa, blodsprängda ögon och blöder från ögonbrynet. Michaela ryser ännu en gång. Kvinna försvinner. Gasen i botten, ringer på grindtelefonen, grindarna öppnas, in i garaget, pappa står och väntar vid dörren. Fortfarande chokad efter vad hon just sett. Vem är kvinnan? Vad gör hon här?

- Är du hungrig älskling? frågar pappan med hans lena röst.
- Nej, jag måste sova nu, är galet trött. God natt, älskar dig. Svarar hon snabbt
- Är det någonting som hänt? Du verkar rädd. Svarar pappan undrande.
- Nej pappa, allt är bra med mig, precis som vanligt.
- Okej gumman, god natt då. Älskar dig.
Tvättar av sminket. Rädd för något men vet inte vad. Kanske kvinnan? Hon såg läskig ut, nästan som ett spöke. Kanske var det ett spöke? Har hon inbillat sig kanske? Det är inte ofta man ser någon här, förutom pappans eller hennes vänner. Speciellt inte en måndagkväll runt 23.00. Michaela sätter på sig pyjamasen och somnar med en gång.

Nästa morgon vaknar Michaela illamående. Känns som om hon kommer spy vilken sekund som helst. Ringer och sjukanmäler sig. Pappan kommer in med frukost, men hon ber hono snabbt gå därifrån om han inte vill bli nerspydd. Michaela mådde hyfsat bra igår kväll men kvinnan fick henne att känna illamående, känna rädsla. Hon har inte varit rädd på evigheter. Hon ser det där rynkiga bleka ansiktet med de blodsprängda ögonen och det blödande ögonbrynet framför sig. Hon ryser till. Går och lägger sig i soffan och sätter på TV:n, zappar mellan olika kanaler. Pappan har åkt till jobbet och kommer inte hem förrän 20.00. Tappar upp ett bad i jacuzzin och tar fram alla möjliga spa-produkter. Återställa sig, det är precis vad hon behöver. Timmarna flyger iväg, klockan är redan 16.00 då det ringer på grindtelefonen. - Hallå, är det farsan eller? Svarat hon glatt. Ett äckligt skräckinjagande gnissel hörs på andra sidan. - Vem är det? Hallå? Svarar hon oroligt. Trycker på camera-knappen så hon kan se vem som står vid grinden. Kvinnan. Michaela tappar telefonen i golvet och springer uppför trapporna och låser in sig på toan. Hon skakar, hon skriker. Ingen kommer att höra Michaela men hon skriker ändå.

Det knackar på toalett-dörren. Michaela vaknar till, rycker, till, skriker till. - Hallå gumman, det är bara jag! Jag har ju ropat på dig i evigheter, har det hänt något? Varför svarar du inte? Frågar pappan med en orolig röst. - Oj, hörde inte dig. Jag lyssnar på iPod och skulle precis tvätta av ansiktsmasken, svarar hon med gråten i halsen. - Okej, kom ner sen, jag har köpt hem sushi. Ett leende på läpparna, trots den obehagliga känslan som finns kvar i kroppen. Pappa vet hur man gör Micha glad, han är faktiskt den enda som faktiskt kan göra hennes riktigt glad. Hon tvättar ansiktet med iskallt vatten, pappa ska inte se att Micha har gråtit, men ansiktet är svullet och ögonen röda. Hon drar på sig badrocken över pyjamasen, lite spa inspirerad outfit måste hon ju ha, hon måste ju se trovärdig ut iallafall.

Jag orkar ej skriva mer, hähä fortsättningen kommer imorogn:D